Hurra!!

Igår fyllde våran finaste Josef 21,det bjöds på smörgåstårta & våra fina vänner kom förgyllde en stund för oss……..vi skrattade & svamlade & för en stund så fanns inga problem alls….precis så som det kommer att kännas ,då vi får lägga allt bakom oss & gå vidare.
Josef jag önskar dig ett liv i lycka & älskar dig så innerligt ,min fina…….Sen kopierar jag Fridas blogginlägg rakt av & önskar er alla en fin dag / Kram_DSC0039-1 De perfekta omständigheterna

Dagen och kvällen har faktiskt varit förvånansvärt bra. När jag kommer på mig med att inte känna mig ledsen eller arg känns det nästan tomt! Josef fyllde år idag så Tomas och Maggan kom hit och åt smörgåstårta, och de är ju alldeles för knäppa för att ens jag ska kunna hålla mig ifrån att dra på smilbanden. När jag satt där i kökssoffan och flinade i smyg åt mamma och Maggan när de svamlade om något så tänkte jag ”jag är själv, jag är inte tillsammans med Tobbe”, men jag log fortfarande i alla fall. Det kändes konstigt.

En sak vill jag dock klargöra. Det verkar som att vissa inte förstår att man kastas fram och tillbaka, att man aktiverar hela känsloregistret när man går igenom en sån här kris. Ibland saknar jag honom, vi bodde ju nyss ihop. Jag har inte sovit en natt utan honom, jag har inte ens duschat utan honom på över sex månader (vi flyttade ju ihop i julas). Så det är inte så konstigt att jag faktiskt kan sakna honom. Samtidigt har han gjort mig så illa, han har svikit mig på det värsta sätt man kan svika någon, därför hatar jag honom. Och det måste jag få göra! Jag är arg, jag är ledsen, jag är sårad och besviken. Jag är hatisk, men ibland måste jag få sakna honom ändå. Men det blir mindre och mindre. Framför allt i takt med att jag lär känna medlemmarna i Forna Fruar Klubben. Jag har ju för fan levt i en lögn det senaste året. Han var ju inte i närheten av den jag trodde att han var. I takt med att min vetskap om vem han egentligen är, hur han egentligen är växer så tar jag mig vidare. Steg för steg.

Det som tog hårdast på mig, och det Tobbe också verkar ha ”förfinat” är hans sätt att förflytta sig mellan relationer. Chocken. Jag blev så fruktansvärt chockad, jag hade inte en aning. När vi fick reda på att jag var gravid var omständigheterna perfekta. Vi var lyckliga (trodde jag), vi hade ett stabilt förhållande (trodde jag), han var en bra kille (trodde jag), vi bodde i en fyra, vi hade bil, jobb osv.

När vi vaknade på midsommardagen skulle vi gå ut på en morgonpromenad, men då ringde syrran och frågade om vi ville komma och grilla. Jag ville åka dit, men Tobbe ville stanna hemma. Jag blev lite sur över att han inte ville följa, men jag åkte själv. Under tiden då jag var på väg till Boden ringde han till mamma och sa att ”han inte orkade mer”. Att han kände sig färdig med vårt förhållande och att han ville att vi skulle flytta isär. Mamma berättade det när jag kom fram, men jag tänkte att han måste ha drabbats av någon tillfällig sinnesrubbning. Det hade han inte.

För övrigt så var det någon imbecill som lämnade en kommentar här idag och menade att ”jag höjer mig själv till skyarna” – vem fan var det? Vilken idiot säger jag bara. Den meningen där jag höjer mig själv till skyarna, den skulle jag vilja se…

Upplagd av Frida kl. 01:38

Skicka med e-postBlogThis!Dela på TwitterDela på Facebook

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Äldre inlägg Startsida

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Blommorna jag fick🤪

Nog är han som gullig ändå