Känner att jag måste publicera detta IGEN

Vilken vargavinter.............när ska det ta slut.......................nu börjar det bli tungt.
I morse svor jag och gormade då jag drog på mig täckbyxorna för att hämta in ved.
Då ser jag att jag har ett missat samtal på min mobiltelefon..........från en vän som jag har tänkt på jättemycket på sistone.................................hon ligger i Umeå och får en dunderbehandling med cellgifter...........................hon har en typ av leukemi.....................plötsligt känner jag bara tacksamhet för att jag får gå ut och hålla vedklabbarna i mina händer och känna hur kylan biter i kinderna, då vi tar våran lilla morronpromenad , jag och vovvarna......................................Så när jag kommer in igen ,så ringer jag upp min vän ,som svarar med en svag stämma............................................... och det är så ovant att höra henne så utslagen................................hon brukar alltid låta så hurtfrisk "nä men heeej älskling , va glad jag blir att det är du som ringer"men i dag har hon en helt annan röst.
Men hon berättar om när hon och hennes sambo har rakat hennes huvud under skratt och skoj.....................................hon berättar hur mycket hon saknar sina älskade hundar....................................och om livets alla små jävligheter.......................hon håller modet uppe............................hon säger att hon är så rädd för att det ska hända MIG nånting ...............................................och jag hör hur svag hon är.................hur trött hon är...............men nu tror jag att hon ska bli frisk..........................................Jag känner bara att jag vill dela med mig av den här berättelsen, för att alla vi som svär över att den här jävla vintern aldrig tar. slut.........................för att vi som kämpar med diverse vardags bekymmer ska få lite distans och perspektiv på vad som är viktigt i livet........................och för att vi ska känna tacksamhet och glädje för att vi KAN och för att vi har CHANSEN att få gå ut med våra hundar ,dricka ett glas friskt vatten utan att det vänder sig i magen att få känna hur less vi är på den där tvättkorgen som aldrig blir tom.........................ja jag tror ni fattar vad jag menar............................................i skrivandets stund sitter jag i soffan med datorn i knät ,Lotta ligger bredvid och vädrar med nosen och små sprattlar med tassarna...........................hon mår gott ...........................................Molly ligger i fotöljen och andas tungt hon sover gott.............................................i öppenspisen sprakar elden ,och jag väntar på att Sandra ska komma hit med min bil ...............................sen ska jag åka och handla......................och guess what????!!!!!!!!!Jag är så glad, så lyckligt lottad.
Kram Kicki
Detta skrev jag i vintras det är alltså ett gammalt inlägg.
Men nu är hon hemma med sin kärlek och sina hundar, hennes behandling är avslutad.
Och jag vet att hon kommer att bli så frisk som hon kan bli..........
(E) Vet att du läser min blogg, gumman,blev så glad att du ringde häromdan och kvittrade på som förr.
Kram