?????
Jag vet verkligen inte......hur göööör man??!!
Hur går man vidare????
Hur går man vidare????
Confession time.....
Det pirrar faktiskt i min mage då jag sitter och skriver detta......varför??? Jo för att det är förknippat med så mycket skam.....och skuldkänslor........ att inse att man har tappat kontrollen så totalt över sin egen kropp...Att inse att man har förvandlats fån att vara en kvinna till att bli en grå vålnad.....en könlös klump som älskas endast av sina hundar...(KÄNNS DET SOM)...... jag vet att det inte ÄR SÅ.....JAG VET att min MAN och mina barn och alla andra också för den delen inte alls känner eller tycker så....... men det blev MIN känsla..... Och jag kan inte skylla ifrån mig på nånting eller nån annan......möjligen lite på olyckan förra vintern.....då jag drabbades av en TIA (en "liten" hjärnblödning) jag la ner snuset och motionerandet och glädjen till LIVET på samma gång.... Istället kröp jag upp i soffan med en godispåse och en filt och var rädd för att det skulle hända igen.....och att jag......... då det hände igen så skulle jag dö...... Men nu har det snart gått ...
Kommentarer
På något vis kommer du/ni komma till en lösning. Och vilket lösning det blir, återstår att se.
Kram på dig från grannen! <3
Krama mig sådär hårt,aldrig släppa taget.
Dra fingrarna genom mitt hår och säg att jag är din ängel.
Jag vill vara din ängel igen!
Jag vill vara ditt allt.
Snälla,ta tag i min hand och led mig in på rätt spår igen.
Fatta min hand så springer vi nakna genom stan i regnet.
Jag saknar din hand i min,jag saknar din kind mot min.
Jag saknar de vackra orden som viskades i örat på mig.
Den mjuka handen som strök bort tårarna på min kind.
De varma kramarna som dödade alla demoner som försökte äta upp mig.
De vackra ögonen som speglade så mycket medkänsla,kärlek och tillit.
I din ljuvhet kunde jag spegla mig själv och för ett ögonblick tro på livet.
I dina blanka ögon speglades framtiden; stjärnorna bodde där.
Ett leende av silver och ett hjärta av guld.
Vi sa att vi aldrig skulle lämna varann,aldrig överge den andra.
Vi bröt vårat löfte,vi bröt våra band.
Kvar finns bara lilla jag,stående på ett bar obrukbara ben med gråten i halsen.
Aldrig trodde jag väl att det skulle bli såhär.
Såhär tomt.
Jag har föreställt mig själv vara utan dig,och ibland har det gått riktigt bra.
Nu är jag utan dig,och det går inte alls bra.
Saknaden skär som is och eld i själen på mig.
Ingen kan någonsin ta din plats i mitt hjärta vännen,ingen.
Vi må vara skilda åt,bo på varsitt håll och brutit våra löften.
Men en sak ska du veta,att fan vad jag älskar dig. <3"
-2009
det där skrev jag, då jag faktiskt tog mitt förnuft tillfånga och lämnade den människan jag älskat så högt i 4½ år, som faktiskt tre år tidigare hade flirtat, utbytt lättklädda bilder och "myst" med en annan tjej samtidigt som jag var i skolan. Vi bodde med varann och hade det bra, han hade ingen anledning. "Allt går bara man vill" var det jag fick höra då jag satt och grät alldeles förtvivlad för jag förstod inte hur han kunnat vela förstöra det vi hade för det hade kunnat hålla livet ut. Jag ville förlåta, jag svalde faktiskt allt med hull och hår och vi levde vidare i tre år. Men jag slutade aldrig fundera då det ringde och han gick iväg och pratade, eller då han fick sms och började småle för sig själv - jag slutade aldrig grubbla över om det var en ny flamma på gång och när han skulle lämna mig för någon annan. Handen på hjärtat, det gör förbannat ont och jag tänker inte ljuga genom att säga att det inte är ett rent helvete. Allt går bara man vill säger folk, och jo det är sant. Men hur gör man då man inte annat än vill glömma och förlåta men hjärnan och till viss del även hjärtat stretar emot? Du måste fundera länge och väl min fina vän, om du verkligen vill. Du har ett stort hjärta, och jag tror du som jag aldrig egentligen haft speciellt svårt att förlåta folk för deras misstag och ge dom en andra chans. Du måste se till dig själv och fråga dig själv - är det värt det? För det kommer inte bli en lätt väg att vandra, och tårarna kommer nog inte ta slut i första taget, men ÄKTA kärlek är något värt att kämpa för!! :) Men då är frågan, hur äkta är det då man faktiskt börjar kolla och flirta med andra..? Jag ställde mig den frågan i tre år samtidigt som jag försökte förlåta, för älska det gjorde jag redan så det räckte och blev över. Jag hade kunnat ge upp mitt eget liv för den människan, och till viss del kan jag det än idag. Idag har jag dock den insikten att jag vet att jag förtjänar bättre, och det gör du också! <3
Krama mig sådär hårt,aldrig släppa taget.
Dra fingrarna genom mitt hår och säg att jag är din ängel.
Jag vill vara din ängel igen!
Jag vill vara ditt allt.
Snälla,ta tag i min hand och led mig in på rätt spår igen.
Fatta min hand så springer vi nakna genom stan i regnet.
Jag saknar din hand i min,jag saknar din kind mot min.
Jag saknar de vackra orden som viskades i örat på mig.
Den mjuka handen som strök bort tårarna på min kind.
De varma kramarna som dödade alla demoner som försökte äta upp mig.
De vackra ögonen som speglade så mycket medkänsla,kärlek och tillit.
I din ljuvhet kunde jag spegla mig själv och för ett ögonblick tro på livet.
I dina blanka ögon speglades framtiden; stjärnorna bodde där.
Ett leende av silver och ett hjärta av guld.
Vi sa att vi aldrig skulle lämna varann,aldrig överge den andra.
Vi bröt vårat löfte,vi bröt våra band.
Kvar finns bara lilla jag,stående på ett bar obrukbara ben med gråten i halsen.
Aldrig trodde jag väl att det skulle bli såhär.
Såhär tomt.
Jag har föreställt mig själv vara utan dig,och ibland har det gått riktigt bra.
Nu är jag utan dig,och det går inte alls bra.
Saknaden skär som is och eld i själen på mig.
Ingen kan någonsin ta din plats i mitt hjärta vännen,ingen.
Vi må vara skilda åt,bo på varsitt håll och brutit våra löften.
Men en sak ska du veta,att fan vad jag älskar dig. <3"
-2009
det där skrev jag, då jag faktiskt tog mitt förnuft tillfånga och lämnade den människan jag älskat så högt i 4½ år, som faktiskt tre år tidigare hade flirtat, utbytt lättklädda bilder och "myst" med en annan tjej samtidigt som jag var i skolan. Vi bodde med varann och hade det bra, han hade ingen anledning. "Allt går bara man vill" var det jag fick höra då jag satt och grät alldeles förtvivlad för jag förstod inte hur han kunnat vela förstöra det vi hade för det hade kunnat hålla livet ut. Jag ville förlåta, jag svalde faktiskt allt med hull och hår och vi levde vidare i tre år. Men jag slutade aldrig fundera då det ringde och han gick iväg och pratade, eller då han fick sms och började småle för sig själv - jag slutade aldrig grubbla över om det var en ny flamma på gång och när han skulle lämna mig för någon annan. Handen på hjärtat, det gör förbannat ont och jag tänker inte ljuga genom att säga att det inte är ett rent helvete. Allt går bara man vill säger folk, och jo det är sant. Men hur gör man då man inte annat än vill glömma och förlåta men hjärnan och till viss del även hjärtat stretar emot? Du måste fundera länge och väl min fina vän, om du verkligen vill. Du har ett stort hjärta, och jag tror du som jag aldrig egentligen haft speciellt svårt att förlåta folk för deras misstag och ge dom en andra chans. Du måste se till dig själv och fråga dig själv - är det värt det? För det kommer inte bli en lätt väg att vandra, och tårarna kommer nog inte ta slut i första taget, men ÄKTA kärlek är något värt att kämpa för!! :) Men då är frågan, hur äkta är det då man faktiskt börjar kolla och flirta med andra..? Jag ställde mig den frågan i tre år samtidigt som jag försökte förlåta, för älska det gjorde jag redan så det räckte och blev över. Jag hade kunnat ge upp mitt eget liv för den människan, och till viss del kan jag det än idag. Idag har jag dock den insikten att jag vet att jag förtjänar bättre, och det gör du också! <3
Det regnar ute; dropparna "smätter" mot rutan och det blir ett dånande ljud.
Mina ögon är lika svarta som världen utanför; ivrigt letar sig tårarna ner för min kind.
Tyst,tyst passerar de...
Inte ett ljud hörs då tårarna faller mot kudden;
aldrig har jag känt mig så ensam.
Demonerna äter mig; de pratar om hur eländigt det är att leva och hur underbar döden är.
Jag börjar sakta falla in i deras herravälde igen;
känner hur mina egna tankar sakta tynar bort och döden tar deras plats.
Jag vill bara skrika och slå runt omkring mig;
orkar inte,vill inte,kan inte leva...
Det gör för ont att andas, sveket har bitit tag om min strupe och vägrar släppa taget.
Jag andas taggtråd och bröstet har någon fyllt med bly.
Jag ligger i en säng som inte är min,med en kudde som är alldeles blöt av tårar.
Paniken växer och jag gör mig beredd på att springa hem;
Jag är livrädd!
Rädd för att bli sårad och trasig igen; svart.
Just i den sekunden,den sekunden som jag tänker stiga upp och gå min väg
vänder du dig om och lägger armarna tryggt om mig; plöstligt vet jag.
Jag är redan hemma."
- 2006, precis då jag fått veta vad han gjort. Jag var sviken och trasig, men jag kände mig fortfarande lika hemma. Det gör jag fortfarande de gånger jag ser in i de där klarblå ögonen som fick mig på fall för dessa år sedan, och jag fylls fortfarande av en otrolig värme i hela kroppen för jag älskar ännu. Men jag förtjänar bättre, och som sagt så även du! Är T beredd att verkligen ändra sig, prova, chansa, älska, men vi lever bara en gång... Och frågan är, ska man leva lycklig och olycklig på samma gång för att någon rivit ut ens hjärta och riktigt stampat sönder det?
Kram på dig, du är lite finare och lite bättre än alla de andra! <3
Kram