Mörkt ute

Lördag morgon och matte kliver upp kl:6......
Jag orkar då inte blogga den här tiden, så det får hon göra själv,god natt en stund till.

Av Lottas Matte: Visst är hon väl söt i sitt nya halsband ,min lilla älskling?!
Många tankar snurrar i mitt huvud just nu ,det händer att jag tänker tillbaka på när barnen var små och man liksom ägde dom,man fick vara fysiskt nära dom, klä på, mata, bada, bära, sova, ja man gjorde allt så nära.
Långsamt förändras livet dom blir" sina egna"på gott och ont.
Man vill ju skydda dom från all smärta i livet, ta på sig det som gör ont så dom ska slippa,för det är värre att se sitt barn lida än att göra det själv.
Det är så mycket dom måste gå igenom ,innan dom har blivit nog härdade för att fortsätta sin vandring genom livet på egna ben.
Bli ovän med sin bästi s ,få sitt hjärta krossat, inse att världen kan vara orättvis och grym, att människor kan vara opålitliga och egoistska, ja många besvikelser och missräkningar, och mitt i allt detta kan dom förirra sig.
Bli erbjuden något som lindrar smärtan,även om man som vuxen kan tycka att deras bekymmer är banala...........så är dom inte det för våra barn .
Dom är verkliga och dom är stora.
Och i dagens samhälle är det nog inte så lätt att bli en stark och självständig individ, med alla intryck och alla krav på perfektionism som ställs på oss via media ex.
Nu vill jag säga att jag är jättestolt över mina "ungar"tycker att dom alla tre ,klarar det otroligt bra,fulla av livslust och jävlar anamma , för att inte säga humor (jätte viktigt).
Men nog har vägen varit krokig ibland ,och nog har vi gråtit ,svettats, legat sömnlös .........ja det har varit kämpigt på ett mentalt och känslomässigt plan.
När dom var små var det kämpigt på ett fysiskt vis ,mycket "slit" med kroppen ,in och ut ur bilar ,vagnar,overoler ,ja.........alla som har varit där vet vad jag menar.
Häromdan var jag på återvinningen och hittade en trasig tavla,men jag ville ha den för orden på den gick rakt in i mitt hjärta.
Dom lyder så här:

Dina barn tillhör dig inte
De är söner och döttrar av själva livets längtan

De kommer genom dig men inte från dig
och fastän de är hos dig tillhör de dig inte
Du kan ge dem din kärlek men inte dina tankar,ty dom har egna tankar

Du kan hysa deras kroppar men inte
deras själar,ty deras själar befinner sig i morgondagens land
som du inte kan besöka ,inte ens i dina drömmar

Du kan sträva efter att likna dem
men försök inte att göra dem lika dig själv

Ty livet går inte tillbaks
och dröjer inte vid i går.



Tänkvärda ord tycker jag.
Vi får inte glömma att tala om för varandra hur mycket vi älskar varann.
I går satt min man och fixade och donade med en ny laserskrivare och bokföring,
han har lagt ner massor av energi för att hjälpa mig att komma vidare,med min verksamhet.
Ja han är ett hjärta.

Och så dessa husdjur........ kanske är det för att fylla det där hålet som blir då barnen inte längre behöver våra fysiska omsorger.
Vi får gulla och dona och prata med "annan röst".
Ja livet rullar på stannar aldrig av.
Var rädd om varann ,säg till din vän hur mycket du älskar den........ tvåbent eller fyrfota,vi behöver alla höra det.
Kram / Kicki